Jag hör ibland människor säga: “Det var bara en slump” eller “det där var ödet, det bara hände.” Men jag känner något helt annat i hjärtat. Inget är en slump, inget sker utan mening. Allt, precis allt, är en del av en större plan.
Det kan låta hårt när livet prövar oss, när något går sönder, någon lämnar, när allt känns bakvänt. Men jag har lärt mig att det vi ofta ser som hinder eller olyckor, är dörrar.. Dörrar som leder oss dit vi ska. Inte alltid dit vi vill, men dit vi behöver vara.
Det är lätt att vilja ha kontroll, planera och räkna ut. Men universum arbetar med ett helt annat mönster än våra tankar förmår förstå. Ibland kommer människor in i våra liv i exakt rätt tidpunkt, för att lära oss något, för att väcka något, eller kanske bara för att hålla vår hand ett kort ögonblick.
Jag tror att våra själar visste redan innan vi kom hit vilka stigar vi skulle gå. Vilka val vi skulle stå inför, vilka sorger vi skulle bära och vilka mirakel vi skulle få bevittna. Vi har glömt kartan, men den finns där ändå, inuti oss.
Även de gånger då vi tror vi valt fel, leder stegen oss ändå rätt tillslut. För universum viskar genom känslor, genom tecken, genom möten och drömmar. Alltid försöker det föra oss hem till oss själva, till vårt syfte.
Så nej, jag tror inte på slumpen, jag tror på mening. Jag tror att varje blick, varje ord, varje oväntad väg vi tvingas gå, är en pusselbit i det stora, heliga mönster som är våra liv. Och när vi vågar luta oss in i det, då blir allt lite lättare. Då kan vi börja lyssna, följa och ha tillit. Det är då vi förstår att allt redan är planerat, men inte för att låsa oss, utan för att leda oss till den frihet som bara inre visshet kan ge.