Under en tid nu har jag fördjupat mig allt mer i djurkommunikation och jag känner verkligen hur det öppnar nya dörrar i mitt spirituella arbete. Det är som att varje kontakt jag får möjligheten att uppleva stärker min tro på att djuren bär en visdom som vi människor har svårt att nå själva.
Djur kommunicerar inte som vi gör med ord, utan genom känslor, bilder, energier och direkta förnimmelser. När jag tonar in på ett djur är det ofta som att jag känner dess närvaro i mitt eget sinne, en känsla av värme, kyla, rörelse eller en plötslig insikt som jag vet inte kommer från mig själv. Ibland ser jag bilder, en miljö de varit i, något de nyligen gjort eller en känsla av deras sinnesstämning.
Det fascinerande är att djur ser världen på ett mycket mer närvarande sätt än vi. De är inte fast i oro om framtiden eller i det förflutna, de är här och nu. Att kommunicera med dem är därför också en påminnelse om att vi själva behöver jorda oss och släppa allt onödigt brus.
Jag märker också att ju mer jag övar, desto starkare blir signalerna. Det handlar inte om att höra en röst, utan om att lära sig tolka den subtila energin som kommer genom. Ibland kan det vara något konkret, en hund som visar en plats den varit på, eller en häst som förmedlar en känsla av smärta i en viss del av kroppen. Andra gånger kan det vara mer känslomässigt, ett djur som sänder en våg av kärlek eller en djup sorg över något som hänt.
Min mormor brukade säga att djuren alltid pratar med oss, men att vi måste lära oss att lyssna och jag tror att hon hade rätt. Det är inte en magisk förmåga, det är en naturlig del av oss som vi bara behöver återupptäcka.
Jag ser fram emot att fortsätta denna resa, att få lära mig ännu mer och att få hjälpa både djuren och deras människor att förstå varandra på en djupare nivå. För vi är alla en del av samma energi och när vi verkligen lyssnar, kan vi förstå så mycket mer än vi någonsin trott var möjligt.